Betraktelser of Malena

Jag blev glad igår!

Glad över att hamna framför SVT och en dokumentär. Den handlade om vad som rör sig bakom kulisserna på vad allmänheten gärna kallar för "foliehattar". Människor som kommer från många olika skikt i samhället kände starkt under en period att "något inte stämmer". En del gick ut på gator och torg.... men de flesta stannade hemma. Rädda för konsekvenserna det skulle få att inte följa restriktionerna.

Fredrik Sjöström och Max Winter som driver "Frihetsrörelsen" speglas på ett sätt som i alla fall inte jag har sett på SVT eller någon annan TV-kanal tidigare. En dokumentär som speglar "den andra sidan" av debatten.

Det rör sig naturligtvis om Covid-debatten.... eller ska jag säga frånvaron av Covid-debatten. Den faktiska benämningen blir mer korrekt om man använder "Covid-monologen", då alla försök till debatt från oliktänkande forskare och läkare effektivt tystades ner. Titta in på "Läkaruppropet" så får du en annan bild än den vi serverats i TV.

Jag är en stolt "foliehatt" som stod rak i min känsla genom tiden då covid brann som värst i världen. Jag kände mig både ensam och dumförklarad många gånger. Jag kände mig hotad att tvingas in i val som inte var mina egna. Jag kände mig orolig att min verksamhet skulle drabbas av mitt personliga val. Men ändå gick det inte att göra på något annat sätt än att tro på det jag trodde på..... och jag VAR inte ensam. Långt därifrån.

Äntligen speglar SVT att det finns ett större djup bakom motståndet än att vi "bara" blir styrda av auktoriteter som inte har mänsklighetens högsta bästa för sina ögon...även om det är en stor del av det motstånd som byggts upp. Men det finns en annan dimension där det rör sig om något större än Covid.

Den speglar att det finns en längtan efter att leva mer i samklang med Moder jord, naturen och hjärtat. Att återuppta kontakten med det naturliga. Med naturlagarna. Alla typer av människor samlas under samma flagg och står upp för samma sak....trots att många är oliktänkande förövrigt. Människor världen över. Det signalerar något! Ett missnöje! Ett uppvaknande! En längtan efter frihet! I stugorna började man att ifrågasätta "hur fria är vi egentligen?!?" Som om människor tog av sina rosa glasögon och började se Ragnaröken. Dimridån!

Jag skriver under på nästan allt som skildrades i det första avsnittet av 2 i "Rörelsen". Kan känna igen känslan det skapar av att vara i sammanhang som är tillåtande att släppa på sina inre begränsningar, kärlekskraften som skapas på dessa platser och friheten som öppnas upp i hjärtat. Skriver under på känslan av längtan efter ett mer tillåtande och öppet samhälle. I dessa möten finns bara kärlek. Kärleken till alla som finns i rummet, till naturen, sig själv.... till allt och alla som finns i vårt universum. Inte kan väl det vara fel?

Dokumentären satte ord på många av de saker jag har känt, men inte har kunnat dela.

Så äntligen kommer denna dokumentär! Som från ingenstans....framför mig på TV-skärmen. En annan bild. Ett annat perspektiv!

Min bild och mitt perspektiv. Den höjer sin röst och ger sin berättelse. Sin story. En story som vi är många, många att dela.

Det gjorde mig glad!

Jag kommer att se del 2 på tisdag kl 21 eller på SVT play.

Ett uttryck har uppfyllt mina tankar. Tyst är det sällan i detta huvud. Men med ett vidöppet huvudcentra enligt Human design har det sin rimliga förklaring till att alla tankar pockar på ständigt och jämt.

Inte sällan använder vi olika uttryck utan att reflektera över vad de egentligen förmedlar. Vilken energi bär de med sig? 

Till en början kan det upplevas som upplyftande och peppande, men vid närmare eftertanke kan man se andra djup och perspektiv. 

Det är naturligtvis en helt individuell upplevelse. Vi är alla olika och tolkar information utifrån vilka olika triggers vi har inom oss. 

Uttrycket som jag har filosoferat över är:

"Sikta mot solen för att nå trädtopparna" 

Det kan inledningsvis kännas uppmuntrande. Det kan kännas rimligt och logiskt att sikta mot solen för att nå bara bråkdelen så högt.

Men vilken energi bär detta uttryck med sig?

Jag utgår nu från den värld vi lever i där begränsningar och kamp är en naturlig ingrediens i livet. Som självaste vetemjölet i bulldegen. Som byggstenar som har invaderat både vår yttre värld och vår inre. Kämpa för att förtjäna... då blir det mer värt.

Det är en så självklar ingrediens att inte ens vi tänker på dess närvaro. Vi har det som en given följeslagare. Integrerad i cellerna genom generationer som hängivet har gnuggat in kampen i cellminnet.

Måste jag sikta ända mot solen för att ens nå till trädtopparna, alltså? Det känns ju ganska deprimerande ändå.....

Kan jag inte sikta mot solen och faktiskt landa där.....eller bortom? Tro på att pilen landar precis i mitten av måltavlan där jag siktar?

Är det inte ett ganska negativt sätt att se på sina ansträngningar och insatser? Jag menar..... spacet mellan solen och trädtopparna är uppskattningsvis ett avstånd som diffar rätt rejält. Som mellanmjölk när du egentligen beställde grädde.

Min önskan är att det nya får bli "Sikta mot solen och nå solen". 

Dvs tro på den inneboende förmågan och kompetensen så mycket att det inte bara finns en möjlighet att träffa målet, utan är en självklarhet.

Undrans om vi kommer dit en dag? Om JAG kommer dit en dag? 

Ready, aim, shoot..... baaam. Rätt på målet baa!

Hade inte det varit coolt? Vi kunde blåsa lite på röken i pistolmynningen, svassa fram till måltavlan och plocka poängen.... full pott. 

Våra mål skulle i alla lägen för alla människor på jorden varit gynnsamt även för andra, för planeten och för vår utveckling på ett globalt plan. Alla egobaserade Ha-begär skulle vara ersatta av ett härligt och innerligt syfte att förbättra och förfina.

Hade vatt rätt fräsigt ju..... hade det inte?💃

Så har "mindet" varit på tivoli de senaste 2-3 veckorna och roat sig riktigt ordentligt med alla tänkbara berg och dalbanor som det finns på ett rejält nöjesfält.

Upp och ner och fram och tillbaka... Tankarna rusar och stannar och tar oväntade vändningar när jag minst anar. Jag darrar av förväntan i ena stunden för att i nästa sitta med vita tröjan med de långa ärmarna.... Ni vet den kramgoa tröjan.....den med snörning på ryggen.

Det är det här med att lokalen som jag och mina kollegor har hängt i sedan....ja, sedan länge plötsligt blev uppsagd av hyresvärden. De skulle efter 22 år plötsligt ha lokalerna för sin egen verksamhet och det är dags för oss att packa.

Nåja....det är nog dags att packa ändå. Du vet... man är färdig när man är färdig. Det blir liksom inte roligare än till en viss gräns när man är klar på ett ställe. Du vet exakt hur förutsättningarna ser ut och känns. De är förutsägbara och du får svårt att tänka utanför boxen. Blir begränsad.

Så i alla fall.... Vår lokal är ju då uppsagd och det blev startskottet på en djupgående analys av min egen framtid. Djuuupgående!!! Jag menar Pjhhhoooo! Svettigt!

Med lätt kluven personlighet har jag gått från att jag vill vara med många terapeuter under samma tak, till att vara helt själv.... eller kanske jag och en av de nuvarande kollegorna ska hänga i samma utrymme? Eller neeeej...förresten!  Ska jag inte bara ta och lägga ner alltihop.

Kanske sälja korv på torget. Jag kunde stå där i min vagn. En korvmössa på huvudet och ett förkläde med rester av Bostongurka på.  

"Vill du har ketchup? Senap? Näää....rostad lök har vi tyvärr inte.... Det blir 10 kr tack! Så enkelt och skönt! För att i nästa stund vara tillbaka på idén med många under samma tak.

Dock har jag gått över från Helix till den mer stillsamma Rabalder-bergbanan på barnavdelningen. Det guppar skönt och lite fjärilar i magen kan man stå ut med när man nyss har varit i 360 graders desorientering och vansinnesfärd.

Under den här perioden har jag även haft förmånen att påbörja en djupdykning i min Human Design karta tillsammans med 5 andra kursdeltagare och vår djupt kunniga kursledare. 

Timingen kunde inte vara mer synkroniserad. Human Design handlar bara och endast om den egna självkännedomen och hur man navigerar, identifierar och fattar beslut utifrån min alldeles unika unikhet. Avkodar allt som inte är jag för att istället lära mig att identifiera hur jag lever mitt liv utifrån vad som är sant för just mig. Inget kunde ju komma mer lägligt än just det, just nu.

Under processens gång kan jag inte låta bli att undra om min reaktion på att lägga ner och strunta i hela företagande-grejen beror på att jag inte har följt det som på riktigt klingar sant för mig. Har jag tagit det jag tror är sant och gjort till min verksamhet. Men egentligen är vad jag tror förväntas av mig? Är det därför jag aldrig har varit helt och till 100 % bekväm med hur mitt företag är format.

Så, här är jag nu. Som en flotte ute på havet. Lite ur navigation men lär mig att navigera med stjärnhimlen. Den, liksom min Human Designkarta är konstant och beständig. Kompanjonen som aldrig vill något annat än att leda i rätt riktning.

Jag kommer antagligen fatta beslut och göra vägval som är annorlunda än jag trodde för bara 6 månader sedan.... Men jag vet att de val jag gör från nu och framåt kommer att vara övervägda och beslutsfattade från en annan plats inom mig.

I allafall i så stor utsträckning jag förmår. Jag kommer att ramla dit många gånger innan jag lär mig att bemästra denna konstform helt. Mindet och huvudet får snällt abdikera som beslutsfattare och kroppsvisdomen får det utrymme som det är skapt att ta. Hjärnan får bli tillfrågad om analys och kreativa tankar, men som beslutsfattare är magkänslan betydligt mer kompetent uppgiften.

Kanske låta skrivandet utforma sig och ta lite mer plats, då det är i skrivande stunder som min kreativitet tillåts flöda helt fritt och obehindrat.

Who knows what the future holds....

Kanske många, kanske två, kanske bara jag eller kanske en korv med bröd....

Du har följt din kompass.... troget har du gått i pilens färdriktning. Du har gått länge. 

Något har skavt ändå.... men pilen visar ju ditåt.... där.... mot drömmarnas mål.... Fortsätt att gå, det blir säkert bättre