Kvinnokraft, självvärde som kvinna, att vara sin egen diva.... sin gudinna!

Visst låter det underbart och fantastiskt frigörande.

Som med alla mina inlägg är de skrivna i inspiration och med mig själv som huvudperson. Alltså, var befinner jag mig själv.....I mig själv, just nu? 

Blottande? 

Ja.... it's a dirty job, but someones gotta do it. Jag gör det och många, många andra med mig. Ändå modigt, tycker jag.

Ett ständigt återkommande ämne för mig är just det här. 

När alla känslor av mindervärde kokas ner till sin egentliga essens blir de till "rädsla-för-att-släppa-fram-den-kvinnliga-kraften", gudinnekraften, divan, den sensuella, hon som "don't give a shit". 

Varför rädsla för den? Vacker och kraftfull som den är.... 

Kanske är det just det... den är så kraftfull. Med kraftfullhet följer konsekvenser. Vågar jag och du stå i de konsekvenser som följer med att vara i sin allra mest potenta kraft? 

Svallvågor och kanske även tsunamis kan skapas. 

Känner du igen dig? Jag är inte ensam!!!

Är det inte dags att vi kvinnor blir mer tillåtande och bejakande till den enorma kraft som kvinnan bär inom sig? Alltså, verkligen eeenorma kraft!

Hon som kan flytta berg, få förstenade hjärtan att smälta. Hon som kan föda fram självaste livet.

Så svårt det kan vara att knäcka det där skalet som har tagit år av omsorgsfullt skapande. Skalet som ska hålla denna kvinnliga kraft i schack. Vi pysslar, lappar, förstärker ojämna skarvar...tätar till riktigt ordentligt. Lägger mycket tid och med stor omsorg.

Hur och varför blir det så....och för så många av oss? Vad är det som gör att vi tillåter oss att hamna därinne i skalet?

Därinne kan kvinnokraften ligga inkapslad. Tyna bort, tappa bort sin själs vilja - riktning, kompass. 

Eller också kan den växa sig starkare i sin puppa. Till slut inte få plats....en potent kraft skapas och byggs upp, som i en tryckkokare. 

Som ett fågelägg. Platsen blir för liten i takt med att livskraften skapar och den lilla fågeln bara måste ut och pröva sina vingar...annars dör den därinne. 

Skalet sprängs i tusen bitar och ut kommer den vackraste av fåglar. Med starka färger och målmedveten blick. 

Den tänker inte bara överleva.....den tänker leva över självaste livet. Plocka de bästa russinen i kakan, njuta av de allra sötaste bären. Blända sin omgivning med sin skönhet. Den kommer inte att be om ursäkt. Den kommer att ta sin rättmätiga plats.

Vi kvinnor har vår rätt att lysa. Blända med vår skönhet, med vår klokskap. Med vår visdom och kärlekskraft. Med vår sensuallitet och sexualitet. Vi får välja att leva livet enligt vår absoluta dröm. På egna villkor.

Varför är det då så svårt? 

Lyser du ditt vackraste? 

Lever du din dröm? 

"Do you give a shit" om vad omgivningen tycker om din lyskraft?

Vågar du sätta skärpet runt midjan, visa upp den? Framhäva dina attribut? 

Vågar du bära starka färger? Trots att färganalysen säger att mörkblått passar bättre till din hy.

Vågar du? Vågar jag?