Betraktelser of Malena

Hur kommer det sig att vi har så enormt mycket psykisk ohälsa i ett land som är så fantastiskt att leva i? 

Jag ser överallt omkring mig människor som mår dåligt. Människor som bär mörker inom sig, men saknar förmågan att släppa fram lavinen av stress, oro, ångest. Som tryckkokare....pyser lite här och där, men är rädd att släppa kontrollen. Rädd för den väntande lavinfaran. Och konsekvensen av tomhet och förödelsen som följer innan något nytt hunnit växa.

Individer som saknar förmågan att släppa in ny vänskap, en öppen famn, öron som lyssnar......kan själv! 

Man stressar över ekonomi, kriget i Ukraina, elförbrukning. Men det som äter på livsenergin allra mest är stress över är jobbet, ungarnas aktiviteter, städningen i hemmet, handling och matlagning, däckbytet på bilen..... prestation. Och så håller det på. Det går att hitta tusen och en miljon saker att stressa över. 

Vad är det som gör det? Varför vet vi inte hur man mår bra samtidigt som man lever sitt liv? 

Det är som om vi aktivt måste leta upp orsaker till att aldrig må helt bra. Är det inte socialt accepterat att må helt fantastiskt, crazy bra i det är livet? 

Jag har marcherat i fronten för att på ett eller annat sätt vara med i denna lidande gemenskap...av att sälla mig till skaran som enligt den sociala normen har något att klaga på. Gnidit in skiten i huden och låtit mitt nervsystem gå i spinn över dessa sociala förväntningar. Lite jantelag som trädde i kraft, kan man säga. "Ha det lite eländigt och tro dig inte om något."

Men så har varven gått och nu känns livet så härligt och gott..... men vad händer då? 

Jo..... Hjärnan börjar prata om en massa dumheter som "men tänker du inte på elen? Ska du inte oroa dig för den?" Och kriget i Ukraina, då? Du behöver lida med dem annars är du kanske en dålig människa." "Det ekonomiska världsläget, hur ska allt gå?"

Inget kunde vara mer korkat säger hjärtat. Blir något av allt det här bättre för att jag mår dåligt? Löser något av det sig som i ett trollslag för att jag känner ångest? Nej..... 

Det enda som händer är att jag väljer att gå in i en kollektivt låg energi som matar ännu mer elände, ännu mer oro. 

Det bästa fotarbete en enskild individ kan göra i en brinnande värld är att gå in i en ljusare och lättare känsla. Bli fri från dåliga samveten och istället bekanta sig med den lilla Tingeling som bor inom oss alla. 

Du kan flyga runt och strössla lite glittrigt stoft här och där. Lyfta en medmänniska från oro. Skapa en byggande kraft för dig själv och andra att resa sig i sina liv. Att ta bort stigmat av att "nog finns det något som jag kan må dåligt över". 

Trots att världen brinner. Trots att livet suger.... det är ok att må gott. Att känna frid. Att hitta en bra skjuts på livets cykel. När nästa nerförsbacke kommer....då har du både njutit av färden en stund och har fått upp en fin fart att komma ur dalen snabbare med. Du har samlat kraft, skapat en riktning...ser livet ur det ljusa....levt livet. 

Lever du livet, eller överlever du livet? 

Det liv du lever, oavsett levnad eller överlevnad....har du själv gjort ett aktivt val? Eller följer du med ekorrhjulet utan vetskap om din egen kraft och förmåga till förändring?

Nu i juletider blir vi alla lite av en Tingeling. Vi sprider gåvor och stoft..... vi ler mot personen i kassan och önskar en God Jul. Vi ser fram emot värme och glitter i granen. Vi tänker på dem som är ensamma.

Låt oss gå in i julen med fröjd och glädje. Låt oss integrera glittret även efter jul.... låt det bli en del av livet och hela 2023.

Med en varm och blissfull önskan om en riktigt God Jul & Gott Nytt År!

Hur mycket klär vi oss i olika typer av kostymer?

Det finns en hel uppsjö av olika typer, stilar och snitt. Alla för att få oss att smälta in, upphöja oss, sänka oss, försköna oss..... 

Vad alla har gemensamt är och att de försöker på ett eller annat sätt att gömma oss och vårt autentiska jag, eller att visa på vem vi är. Om vi är modiga nog att ta på en kosym som repressenterar det autentiska jaget, kan det bli en bild av den som är du. 

Det kan absolut vara nödvändigt, vilsamt och skönt. Men kanske även för varmt, för konstlat och missvisande.

Professionella kostymen: Den proffsiga, helst utan några sprickor. Den bör inte släppa igenom något av det inre personliga ljuset av att vara en människa. Här bör man gömma sig i språket av arbetstermer och fin fernissa som luktar konstgjort. Den kan även vara kombinerad med "vi-och-dem-kostymen". Men under den bor helt vanliga människor, med helt vanliga problem, med helt vanliga kroppar..... och alla, även kungen går på skithuset på en måndagsmorgon. Nothing fancy happens in the shitty house...om man säger.

Offerkostymen: Denna är lite tung och fuktig. Som en våt ullkofta. Oigenomtränglig och avvisande. Den klibbar och fastnar på huden när man rör sig. Kanske personen som har denna på sig inget hellre vill än att någon ska ta den....trä ner för armarna och lätta på bördan. Föga inser den som tar på sig offerkoftan att den själv effektivast sköter sin av och påklädning. Denna kommer att upptäcka stor lättnad och nästan lätt flygande känsla när koftan väl kommer av.... 

Vi och dom: Tillhörighetskostymen: I denna kan man uttrycka sig i många olika färger och former. Så länge kostymen är anpassad efter den omgivning som man vill företräda. Följa klädkoden. Här kommer flockbeteendet in. Lite grann överlevnad.

Och många fler. Clownen, den glada, den arga, den effektiva..... 

Själv har jag mestadels en grundkostym som är bara min egen.... sedan piffas den till lite olika beroende på sammanhanget som jag befinner mig i. Har kommit på att jag inte orkar byta om hela tiden. Det får helt enkelt räcka med ett litet sidenband runt halsen som ändrar färg och mönster beroende på tillfället.

Jag har provat många olika typer av kostymer genom åren. Offerkoftan är jag smått allergisk mot....troligt för att jag själv har provat den. Så kliig och stickig. Luktade illa gjorde den också. 

Jag har provat arbetsnarkomanens klädsel..... gick mellan 3 jobb under flera års tid. Inte att rekommendera heller.... mest en drift av överlevnad som drev den strategin.... men det har jag kommit på nu, att den bryter ner en människa mer än den bygger upp förutsättningar för överlevnad.

Underlägeskostymen har jag provat. Det finns alltid någon som är bättre än mig......tusan också att jag är en sån sjuk tävlingsmänniska i grunden. Fallet blir då avgrudsdjupt med vassa stenar i landningen. Den har jag lite jobb med att ta av.... Den sitter lite tight, men arbetet pågår ständigt och av kommer den....någon gång.

Ja.....vi har alla olika kostymer beroende på vart vi befinner oss.

Men så har jag börjat att dansa under hösten. En Joymove som tillåter kroppen att röra sig helt som den vill. Inga rätt eller fel dansmoves här inte. Bara glädje i att kroppen kan uttrycka sig så väl på sitt egna sätt.

Dansen har frigjort kraften inom mig. 

Så var jag på fest igår... kände hur höstens dans har väckt lusten till ännu mer. Mer dans, mer rytm, mer sång. Med tryck från scenen med livemusik blev kroppen en tryckkokare och mammakostymen, dotterkostymen och alla andra kostymer av präktighet blev för små och fram kom bara i den stunden den sanna längtan efter glädje och dans. Sonen på snart 17 år skämdes....men va faa...n. Kan man ens begränsa sig själv för någon annans skam längre? Kanske även han kan släppa en kostym eller två om han ser att mammi gör detta otänkbara. 

  Vilka kostymer har du på dig? 

  Varför just dessa? 

  Vet du ens om att du har dem och kan ta dem av dig. Bli ditt autentiska jag?

   Behöver du dem längre, eller hänger de som gamla nostalgiska vänner i garderoben...bara att plockas fram närhelst de behövs?

  När är du helt utan kostym? Med bara en tunn sarong och fri i själen?

Vi föddes nakna in i denna värld...när fick vi så många kostymer att skydda oss med?

Jag tycker att den här bilden är väldigt rolig. Kolla in blicken, ba..... Holy manoly.....😅. Hon vet vad hon tycker!

Precis så kan jag känna mig. En trotsighet mot överheter. Troligt född ur tidigare liv där bålet var den sista befrielsen från förtryck.

Men under året som har gått har känslan mognat från en trotsig, rebellisk Lillith till en mer förankrad Queen som inte behöver hävda sin rätt längre. Hon kommer allt eftersom hon utvecklas att skrida genom livet med värdighet och kärlek. Inte be om ursäkt eller om lov för sin existens.

Lillith var Adams första fru, före Eva. Adam verkar således ha gift om sig. Den första skilsmässan skedde redan på den tiden, vad det verkar. 

Men det tycks inte ha hjälpt något nämnvärt att få en ny fru. Efter Evas incident med äpplet stod det nog ändå klart att det inte går att tygla en kvinna och hennes ideér om hur hon vill leva sitt liv. Vill en kvinna äta ett äpple, så vill en kvinna äta ett äpple. Simple as that.... 

Min misstanke är att även Adam var ganska nöjd med att ha vunnit kunskapen om kvinnan och hennes dygder. Och så klart vann han en värdefull kunskap sin egen storhet på området, om man säger.....

Lillith förstod i allafall inte vitsen med att ställa sig underlägsen det andra könet och ansåg att ett lika värde borde vara ett bättre sätt att göra saker på. I regeringen tyckte man annat och eftersom det inte fanns en kvotering på den tiden var beslutet enhälligt och Lillith fick snällt ta sin enkla biljett och dra söderut.

Väl framme på sin destination slog hon sig i lag med Djävulen själv.... han verkar by the way också ha blivit förpassad till hetare platser av sin far för att ha tyckt annorlunda. Och som de två ensamma själarna på en mörk och het plats de var, så hände det som händer mellan en man och kvinna.

Dessa bildar familj och blir upphovet till alla demoner och smådjävlar i vår värld. Lillith ska även enligt legenden ha blivit till en barnamörderska. Om den historien kan jag inget. Hon verkar senare ha blivit förpassad även från de mytologiska berättelserna, men tycks vara på tillbakagång. T ex finns hon som en rollkaraktär i serien "Lucifer" som både är sevärd och underhållande.

Naaeee..... Lillith har nog inte varit någon trevlig kvinna, men det kanske inte är så konstigt att hon blev som hon blev sett ur Lilliths perspektiv. Hennes förutsättningar var ju inte de bästa.

Lillith ville nog egentligen bara vara jämlik från början.... men sedan tyckte man annat och balansen kom i otakt. Det verkade inte råda någon balans mellan manligt och kvinnligt på den tiden heller vad det verkar. En kan undra om världen hade varit en mer himlalik plats om man varit lite mer öppen i sinnet redan från början🤔?

Första gången jag fick höra berättelsen om Lillith blev jag förälskad. Jag kunde djupt in i själen identifiera mig med hennes känsla och oförståelse för den manliga strukturen. En känsla som har varit starkt närvarande i allt från kontakter med myndigheter/vård/skola, till att behöva sitta och vika mannens kalsonger i tvätthögen. En känsla av att behöva kriga för min själsliga överlevnad. En känsla som ligger betydligt djupare förankrad än bara i det här livet.

Värst är myndighetsbiten. Bara vid tanken på att jag måste ha kontakt med någon som kan bestämma över mitt huvud har tidigare gjort att hela mitt mänskliga system har gått i spinn. Jag har plockat upp min pilbåge och varit redo för attack bara vid tanken av att ha kontakt med dessa försåtligt människor.

Då har kalsongbiten varit betydligt lättare att handskas med. Jag skiter helt enkelt i att vika kalsonger....eller strumpor. Faktiskt inte trosor heller. Nu för tiden gör jag inte det över huvudtaget för att det är så tråkigt och trist och alldeles inte underbart. Inga starkare känslor än så kopplat till just kalsongdelen. Och just den delen brukar lösa sig fint med uthållighet, då min man tar sig an kalsongkorgen efter ett tidsspann av ca 1 vecka.

Lillith sitter nu som en feminin orm inlindad i en vacker hibiskusblomma på min vrist. Hon har varit en påminnelse om mitt eget värde.

Hon har varit min krigargudinna.... jag och kanske även Lillith har krigat för vår själsliga överlevnad, rätten till oss själva i en manlig struktur.

Men nu har jag krigat klart. Och kanske även Lillith. Det är dags att ta på finklänningen och lägga ner svärdet. Att gå i glitter och grace. Som en drottning i mitt eget liv. Rak i ryggen, värdig.

Tänk en värld full av drottningar och kungar som går i sin egen grace och glitter. En hel värld! TÄNK VA? En värld översållad av varmt kännande individer. Vi kunde alla lägga ner våra svärd och istället plocka upp en pilbåge och ett koger fullt av sånna där pilar som Amor har.

Det kunde finnas olika typer av pilar att välja mellan. Passionspilen, Vänskapspilen, Räck-ut-en-hjälpande-hand-pilen osv.

Lunchrummet kunde bli en plats för fina samtal och vänskap istället för ett rum för skitsnack om sin nästa.

Fiket kunde bli en plats för tillfälliga möten. Du fick höra någons livsberättelse och sedan kanske aldrig mer träffa personen. Du kunde få ett avtryck eller kanske sätta ett avtryck som förgyllde en annan människas dag.

Myndigheten kunde bli en plats där man fortfarande är en människa och inte ett ärendenummer. En plats för trygghet och att bli hörd på.

Tänk va? Bara Tänk.....